Kanske borde jag ha börjat blogga redan den där första helgen då jag började min rivstart, den helgen då jag bara var gråtfärdig och ville ge upp, den helgen där jag kände mig febrig, ynklig, men ändå med en känsla att jag bara måste klara av just denna helg för att allt senare skulle bli lättare. Kanske skulle jag börjat blogga redan då, men nu blev det inte så. Istället sitter jag här idag, dag 27, med avslutad VLCD-kur i baggaget och påbörjat LCD-kur sedan 4 dagar. Och jag mår strålande. Något tröttare än vid VLCD-kuren, men avsevärt mycket gladare. Speciellt vid vägning. Och just idag nådde jag mitt andra delmål, vilket jag känner total lycka över!

Tro nu inte att vägen hit varit en dans på rosor. Visst måste jag erkänna att Itrim har rätt i sitt budskap att det är "lättare än du tror", men det finns dagar då jag tvivlat starkt på att det här ska fungera och det finns dagar då jag varit så otroligt arg, utan anledning annat än ett alldeles för lågt energiintag. 600 kcal kan kännas ohyggligt lite. Och för en tjej som redan sedan tidigare har ett hemskt humör när hungern knackar på, blev det knappast bättre. Faktum är att tre av mina närmaste fått höra ett och annat de värsta dagarna. Men nu sitter jag här, nio kilo smalare (varav 6,5  kilo med Itrim), och jag längtar efter att ge mig ut på en rask promenad. Det hade jag aldrig trott för ett par veckor sedan...

Än är resan långt ifrån slut, och jag delar den gärna med er. I motgång och i framgång.

Välkomna!